“Kommer jag behöva byta blöja på en främling nu?” - Viroteas VD Ivan om sin tid som stödbiträde inom LSS

Inledning

Jag stod utanför entrén till ett LSS-boende och skulle snart in på min arbetsintervju som stödbiträde. Det var dags för något nytt. Efter gymnasiet testade jag olika arbeten, både inom rivningsbranschen och inom sälj. Jag var trött på att putta en skottkärra med betongklumpar och på att som säljare få luren slängd i örat på mig. Men jag hade hört att det var lätt att få jobb inom omsorgen.

Jag hade aldrig riktigt sett mig själv som en person som arbetade inom vården, men jag behövde ett nytt jobb och en kompis hade sagt att LSS-boendet där han arbetade letade efter timvikarier. Så varför inte ge det ett försök?

Jag kände hur det pirrade i magen så fort någon öppnade dörren för att välkomna mig. Tänk om de frågade något jag inte hade koll på? Jag hade ju ingen aning om vad som egentligen krävdes i ett sådant jobb och visste knappt vad autism var för något.

”Det måste vara ungefär som i den där Tom Cruise-filmen, ’Rain Man’, eller vad den nu heter?”, tänkte jag.

Efter en något stapplande intervjuinsats från mitt håll gick jag hem och pustade ut. Några dagar senare kom samtalet: jag hade fått jobbet.

Min första tanke var: ”Kommer jag behöva byta blöja på en främling nu?”

Ivan Perlesi, grundare och VD på Virotea och före detta stödbiträde inom LSS.

Den första dagen

Omsorgstagarna på LSS-boendet där jag skulle arbeta var barn och unga, alla med olika typer av funktionsnedsättningar och komplexa behov. Jag fick höra att vissa kunde bli våldsamt utåtagerande om man ”gjorde fel”.

När jag kom till boendet den första förmiddagen möttes jag av en kvinna i 30-årsåldern som hette Kajsa och som hade arbetat där ett tag. Hon visade mig runt på avdelningen, där jag fick min första verkliga kontakt med personer med intellektuella funktionsnedsättningar.

Jag såg en pojke i tioårsåldern och gick instinktivt fram och sträckte fram handen för att presentera mig, precis som jag gjort på mina tidigare jobb. Pojken stirrade på mig, och sedan smällde han igen dörren till sitt rum.

“Oj, det här börjar inte bra”, tänkte jag.

“Han är lite svår att få kontakt med”, sa Kajsa och smålog. “Jag ska berätta lite mer om brukarna sen.”

Medan vi gick genom korridoren hörde jag obekanta ljud från de andra rummen. Från ett rum hörde jag någon som “mmm:ade” entonigt, och från ett annat hörde jag uppspelta rop medan någon i personalen verkade försöka lugna personen.

Efter en snabb genomgång av byggnaden och några lyckade handskakningar med resten av personalen tog Kajsa med mig till personalrummet. Där satte vi oss på varsin kontorsstol medan hon tog fram en bunt pärmar från ett skåp.

“Detta är våra rutinpärmar och genomförandeplaner”, sa hon. “Här står typ allt du behöver veta om brukarna, hur vi arbetar med dem och så. Sen kommer du få gå bredvid mig idag och se hur jag brukar göra. På fredag börjar introduktionen för våra sommartimvikarier.”

Allt jag fick se, höra och uppleva den första veckan var helt nytt för mig. Det var mycket information på kort tid och det var trots allt sommar, tankarna svävade ofta iväg till allt roligt man skulle göra efter jobbet.

Men jag insåg ganska snabbt att jag hade svårt att sortera allt kollegorna berättade, testerna från introduktionskursen och alla informationsfilmer man fick titta på i mobilen. Jag var fortfarande osäker på hur jag faktiskt skulle agera kring omsorgstagarna.

Skulle jag försöka vara så “vanlig” som möjligt? Skulle de bli arga om jag råkade nudda dem?

I den stunden saknade jag nästan den rostiga skottkärran och säljsamtalen där jag störde någon mitt i middagen.

---

Sjuka timmisar och hål i schemat

Min första tid på LSS-boendet flöt överlag på ganska bra. Några incidenter inträffade dock. En dag var jag, av någon anledning, stressad när jag skulle hjälpa en omsorgstagare inför en måltid. Det slutade med panik och en tallrik som flög in i väggen. En annan gång gjorde jag fel när jag skulle hjälpa en omsorgstagare på toaletten. Då fick jag en örfil.

Jag visste inte alls vad det var jag hade gjort fel, och jag hade redan glömt det mesta från rutinpärmarna och genomförandeplanerna som jag skummat igenom under de första dagarna.

Det var flera andra sommarvikarier som började samtidigt som mig, och jag märkte ganska snabbt att många av dem började sjukskriva sig allt oftare. Efter ett tag slutade vissa dyka upp till jobbet överhuvudtaget.

En dag sprang jag på en av dem i butiken: “Jag pallar inte med det där jobbet. Jag fattar inget och brukarna stressar mig” sa hen uppgivet.

Alla dessa inställda pass och all orolig personal gjorde att jag ofta satt i personalrummet och försökte ringa in folk: “Tjena! Läget? Hur mår du? Okej, synd att höra, men kan du jobba imorgon?”

Verksamheten försökte hela tiden täppa igen hålen i schemat.

När jag utan framgång tagit mig igenom hela listan blev sista steget ofta att störa verksamhetschefen mitt i semestern. Då kunde man räkna med att någon inbeordrad vikarie snart skulle kliva in genom dörren och irriterat muttra: “Hassan är fan sjuk varje gång det blir lite tufft på jobbet.”

Lyckligtvis hade jag väldigt bra kollegor som stöttade mig och de andra som valde att stanna kvar hela sommaren. Varje gång man hamnade i en klurig situation fanns det alltid någon som hjälpte en att reflektera över vad som hänt och fundera på hur man hade kunnat hantera situationen annorlunda.

Till slut fick man också uppleva alla de positiva delarna med LSS-arbetet. Framför allt känslan av att få bidra till en annan människas utveckling och personliga resa.

Man visste att man faktiskt gjorde skillnad.

---

Avslutning

Sommarvikarier kommer och går, och det händer gång på gång, år efter år. Många verksamheter rekryterar just nu inför sommaren, och många av de som kommer på intervjuerna är precis som jag var: unga, oerfarna och helt aningslösa.

Jag tvivlar inte på rekryterarnas förmåga att hitta rätt personer för uppdraget, men idag har vi på Virotea något som kan hjälpa till och underlätta, både för personal och arbetsgivare.

Oroliga och stressade sommarvikarier leder till färre sommarvikarier, vilket i sin tur påverkar hela verksamheten negativt. Det resulterar i missnöjda omsorgstagare, en pressad personalgrupp och frustrerade verksamhetschefer.

Därför har vi på Virotea byggt in 27 olika utbildningsscenarier i vår VR-baserade tjänst ViroteaED.

Låt sommarvikarier få uppleva hur det kan bli om man presenterar en måltid på ett bristande sätt. Eller vad som kan hända om man abrupt stänger av TV:n för att det är dags att ta medicin. Eller hur man kan förbereda någon inför en dusch på ett tryggt och respektfullt sätt.

Låt istället sommarvikarier få en ordentlig introduktion där man i en trygg miljö kan ställa frågor, reflektera och diskutera hur verksamheten arbetar i olika situationer.

En trygg och lugn personal leder till nöjda omsorgstagare och gladare chefer.

---

Ivan Perlesi VD och grundare på Virotea (och före detta stödbiträde inom LSS)