Bemötande vid demens i hemtjänsten: 7 situationer som kräver extra omtanke
- 8 juni
- 7 min läsning
Hemtjänsten ställer särskilda krav på bemötande. Du är på besök i någon annans hem, ofta på tider som inte alltid passar brukaren, för att utföra uppgifter som kan upplevas som integritetskränkande. Lägg till en demenssjukdom och bilden blir ännu mer komplex.
Demens påverkar minne, tidsuppfattning, igenkänning och förmågan att tolka omgivningen. Det innebär att situationer som verkar enkla och rutinmässiga utifrån kan upplevas som förvirrande, skrämmande eller provocerande av den person du är där för att hjälpa. Ditt bemötande i de ögonblicken spelar en avgörande roll för hur besöket utvecklas.
Den här artikeln går igenom sju situationer som hemtjänstpersonal möter regelbundet i arbetet med personer med demens, och vad du konkret kan göra i var och en av dem.
När omsorgstagaren inte känner igen dig
Det händer. Kanske har du besökt den här personen varje vecka i ett år. Kanske är det andra gången. Oavsett är upplevelsen densamma: du kliver in genom dörren och möts av en blick som inte känner igen dig. Ibland följs den av rädsla, ibland av ilska, ibland av ett tyst ifrågasättande av vem du är och vad du gör där.
Det är en situation som kan kännas sårande, särskilt om du lagt ner tid och engagemang på att bygga en relation. Men det är viktigt att påminna sig om att det inte handlar om dig. Det handlar om en hjärna som inte längre kan lagra och hämta ansikten och sammanhang på samma sätt som förut.
Det du kan göra är att presentera dig lugnt och tydligt varje gång, som om det vore första gången. Berätta vem du är, varför du är där och vad du ska hjälpa till med. Undvik att säga "du vet vem jag är" eller "vi har ju träffats många gånger" eftersom det riskerar att skapa skam och förvirring hos personen.
Rör dig lugnt, stå inte för nära direkt och ge personen tid att landa i situationen innan du börjar med något praktiskt. Om personen är rädd eller avvisande är det ibland bättre att ta ett steg tillbaka, prata lite om något neutralt och låta kontakten etableras i sin egen takt.
När samma fråga ställs om och om igen
"Vad är klockan?" "När kommer min dotter?" "Har jag ätit frukost?" Frågorna kan vara olika men mönstret är detsamma: personen frågar, du svarar, och kort därefter ställs exakt samma fråga igen. Och igen.
Det är ett av de mer psykiskt utmattande inslagen i arbetet med demens, och det är lätt att tappa tålamodet. Men upprepade frågor är nästan alltid ett tecken på underliggande oro, inte ett försök att irritera. Personen frågar vad klockan är inte för att de inte hörde svaret, utan för att oron som drev frågan är kvar trots att frågan besvarades.
Det hjälper sällan att svara annorlunda eller att påpeka att du just sade det. Bättre att svara lugnt och utan irritation, varje gång, och sedan försöka adressera känslan bakom frågan. Om någon frågar upprepade gånger när dottern kommer är det troligen inte klockslaget de behöver utan en känsla av att de inte är ensamma och att allt är bra.
Du kan också pröva att avleda med något konkret. En kopp kaffe, ett foto på bordet, en aktivitet som engagerar händerna. Det löser inte grundproblemet men kan bryta loopen och ge personen något att fokusera på.
När omsorgstagaren tvärvägrar att ta emot hjälp
Att välja att inte ta emot hjälp är en rättighet. Det gäller alla, även personer med demens. Ibland är en vägran ett uttryck för självbestämmande och ska respekteras. Men ibland är den ett uttryck för rädsla, missförstånd eller en önskan att ha kontroll i en tillvaro där mycket känns okontrollerbart.
Skillnaden är inte alltid enkel att avgöra, men det är värt att stanna upp och fråga sig varför personen vägrar. Är det för att de inte förstår vad du ska göra? Är det för att de inte litar på dig just nu? Är det för att de är rädda för vad hjälpen innebär?
Att tvinga igenom en åtgärd, även en nödvändig sådan, skapar nästan alltid mer motstånd och mer stress. Börja med att försöka förklara vad du ska göra i enkla, konkreta termer. Ge personen möjlighet att säga ja eller nej till delar av hjälpen. Fråga om det är okej att du börjar med det ena eller det andra.
Om vägran kvarstår och det inte handlar om en omedelbar säkerhetsrisk är det ibland klokare att avvakta, komma tillbaka lite senare eller prova ett annat tillvägagångssätt, än att eskalera situationen. Dokumentera vad som hände och kommunicera med kollegor och ansvarig sjuksköterska så att ni kan hitta ett gemensamt sätt att hantera situationen.
När oro och misstänksamhet uppstår
Demens kan ge upphov till misstänksamhet och paranoida tankemönster. Personen tror att någon stulit deras plånbok, att maten är förgiftad, att du inte är den du uppger dig vara. Det kan vara skrämmande att möta, både för personen och för dig som personal.
Det viktiga att förstå är att känslan bakom misstänksamheten är verklig, även om innehållet i tankarna inte stämmer med verkligheten. Att argumentera mot övertygelsen, visa upp legitimation eller försöka bevisa att du inte stulit något leder sällan någonstans. Det skapar snarare en maktkamp som förstärker oron.
Bekräfta känslan istället för att bestrida innehållet. "Jag förstår att du är orolig" är ett bättre startläge än "men det är ju inte sant". Håll dig lugn, rör dig öppet och undvik plötsliga rörelser eller att gå bakom personen utan att säga vad du gör.
Om misstänksamheten är riktad mot dig personligen kan det hjälpa att be en kollega ta över besöket under en period. Det är inte ett misslyckande. Det är ett sätt att sätta brukarens välmående före sin egen prestige.
När anhöriga är frustrerade
Anhöriga till personer med demens bär ofta ett tungt lass. De ser en närstående förändras, de oroar sig, de har synpunkter på hur vården sköts och de har ibland ett kontrollbehov som kan upplevas som krävande. Det är förståeligt, men det gör inte alltid mötet lättare.
Frustrerade anhöriga kan kritisera hur du arbetar, ifrågasätta dina beslut eller kräva saker som inte är möjliga att genomföra. Det kan vara svårt att hålla sig professionell i de situationerna, särskilt om kritiken upplevs som orättvis.
Det viktigaste är att inte gå i försvar direkt. Lyssna, bekräfta att du hör att de är oroliga och undvik att hamna i en diskussion om vem som har rätt mitt i en stressad situation. Ta upp frågor om arbetssätt och rutiner i ett separat sammanhang, med ansvarig chef om det behövs.
Kom ihåg att anhörigas frustration sällan handlar om dig. Den handlar om en situation de inte kan kontrollera och en sorg de bär. Att möta den med lugn och förståelse, utan att för den skull låta dig köras över, är en balansgång som tar tid att lära sig.
När rutiner plötsligt förändras
En semesterperiod, ett sjukdomsfall i personalgruppen, ett byte av schema. För de flesta är det vardagliga störningar. För en person med demens kan en förändrad rutin vara tillräckligt för att destabilisera hela dagen.
Rutiner och förutsägbarhet är inte en bekvämlighet för personer med demens. De är ett aktivt stöd för en hjärna som inte längre klarar av att fylla i tomrummen med egna resonemang. När rutinen förändras utan förvarning försvinner en del av den strukturen, och oro och förvirring kan fylla upp utrymmet.
Det du kan göra är att kommunicera förändringar i god tid och i enkla termer. Inte nödvändigtvis dagar i förväg, eftersom det kan skapa oro under en lång period, men tillräckligt tidigt för att personen ska kunna ta in det.
Om du är en ny person för brukaren, eller om besöket ser annorlunda ut än vanligt, presentera dig tydligt, förklara vad som ska hända och håll resten av besöket så likt det vanliga som möjligt. Kontinuitet i de små sakerna kan kompensera för förändringar i de stora.
När kommunikationen inte fungerar
Det finns stunder när orden inte räcker till. Personen hittar inte orden de letar efter, du förstår inte vad de menar, kommunikationen kör fast och frustrationen stiger hos en eller båda.
Det är frestande att fylla tystnaden, att föreslå ord, att försöka gissa vad personen vill säga. Ibland hjälper det. Men lika ofta skapar det mer förvirring, för att det ord du föreslog inte var rätt och nu vet personen inte hur de ska korrigera dig.
Ge tid. Mer tid än du tror att du har. Undvik att avbryta, fullfölja meningar eller visa med kroppsspråket att du är otålig. Ibland räcker det att sitta stilla, hålla ögonkontakt och signalera att du är där och inte har bråttom.
Komplettera med andra kanaler. Peka, visa, använd föremål i omgivningen. Om ni pratar om frukost, visa mot köket. Om ni pratar om jackan, ta fram den. Kommunikation är mer än ord, och för många med demens är det de andra kanalerna som fungerar längst.
Och om kommunikationen inte leder någonstans just nu är det ibland okej att backa, byta ämne och prova igen lite senare. Inte varje situation behöver lösas vid varje tillfälle.
Att arbeta med bemötande vid demens kräver mer än bara teknik
De sju situationerna i den här artikeln har alla något gemensamt: de kräver inte i första hand rätt teknik eller rätt svar. De kräver en grundläggande förståelse för hur demens påverkar upplevelsen av världen, och förmågan att möta den upplevelsen med lugn och respekt.
Det är lättare sagt än gjort, särskilt när dagen är lång och resurserna är knappa. Men det är en förmåga som går att träna och utveckla, och det gör skillnad, för de personer du möter och för dig själv i arbetet.
ViroteaED är ett VR-baserat utbildningsverktyg där hemtjänstpersonal och annan vårdpersonal får uppleva demenssituationer inifrån, ur brukarens perspektiv. Istället för att läsa om hur det känns att inte bli igenkänd, att bli misstänkliggjord eller att inte hitta orden, får personalen uppleva det. Det skapar en förståelse som är svår att uppnå på annat sätt, och som syns i hur man sedan agerar i vardagen.
Hör av dig till oss om du vill veta mer om hur ViroteaED fungerar och hur en kostnadsfri testperiod går till.
Kommentarer